När frekvenserna möts ✨️

Om ren resonans och minnet av vem vi är

I natt hade jag en klardröm. Det var en sådan där upplevelse där jag upplevde att jag existerade där och var väldigt närvarande. Jag rörde mig inom det fältet, jag tog beslut, jag var närvarande i det hela.

I drömmen mötte jag flera människor, varav en av dem vibrerade på min frekvens. Han var väktare över en dimensionsportal i närområdet. Denna dimension fanns på samma plats där vi var, men på en helt annan frekvens.

För att nå dit behövde vi klättra upp på en väldigt hög husvägg. Vi satt en stund på kanten med benen dinglandes utanför, därefter klättrade vi över kanten in på ett tak. Vi gick över det och klättrade ner på baksidan, ner på marken, där det lite längre fram fanns en klippa ut i havet. Vi behövde klättra över den för att nå fram till ingången vi sökte.

Vi kom fram, vi möttes av den dimensionen. Jag vet inte ens om jag ska kalla det en annan dimension, för det var inte riktigt det. Det var bara en plats inom fältet där en ny sorts konstruktion av verkligheten hade tagit sin plats. En plats som inte följde den vanliga 3D-verklighetens energikonstruktion eller fysiska begränsningar.

Det var inget Shambala, det var inget himmelrike. Bara en annan plats, en annan frekvenskonstruktion. De som bodde där var inte heller riktigt mänskliga. De var kortväxta, telepatiska, sluga, klarsynta, tricky tricksters. De var inte onda, men inte heller goda.

När jag vaknade mindes jag delar av denna dröm och inre resa jag just varit med om.

Det jag bar med mig närmast mitt hjärta är ett minne som legat sövt under en längre tid: minnet av hur det känns att möta en människa som vibrerar på samma, eller liknande, frekvens, med ljus i sina ögon – ett möte i resonans.

Ända sedan jag var liten har jag på ett naturligt och innerligt sätt känt igen människor som bär en helt egen frekvens och ett eget medvetande, som har en sorts äkta kontakt med något som sträcker sig långt bortom det rent jordliga.

Inte som en intellektuell idé eller en tanke, utan som en konkret frekvens i deras energi, i deras närvaro och i deras medvetande.

Som liten såg jag dem på sätt och vis som lysande ljus av en högre frekvens i en massa som låg på en annan radiofrekvens. Jag bara visste.

När två människor som är finstämda i en sorts tonart möts är det som om alla lager vi burit inom oss öppnar upp, kanske likt en lotusblomma. Lager i oss som vi inte kan ta fram i det vanliga fältet, för det finns ingen plats eller förståelse för det vi bär där inne.

Vi SER varandra. Vi vilar i vår närvaro, i att bli sedda utan att behöva förklara vilka vi är och vad vi gör här. Vi ser inte att vi är bättre än någon annan, inte alls. Vi går alla på en väg som till sist tar oss hem.

Vi behöver inte definiera metafysiska begrepp för varandra, vi vet redan. Det är som två instrument som stämts i exakt samma tonart, eller som att plötsligt ratta in en radiostation där bruset helt tystnar och signalen blir klockren.

I de mötena öppnas någonting. Det sker en direkt uppgradering i båda systemen. För ett ögonblick står vi framför varandra som de vi faktiskt är: vi lever från hjärtat, från ett klarare medvetande och med tillgång till flera plan av verkligheten samtidigt. Det är ett möte mellan transparenta människor, en föraning om den nya jorden mitt i den vardagliga matrisen.

Under en längre period i mitt liv har sådana möten varit sällsynta. Jag har lärt mig att jag inte behöver söka efter dem för att kunna bygga mitt liv och min väg vidare. Jag står stadigt ändå.

Men drömmen påminde mig om skönheten, glädjen och den enorma katalytiska kraften som finns i den typen av igenkänning. Den påminde mig om vad det faktiskt är vi bygger för, och varför den här resan är så oerhört viktig.

När jag steg upp på morgonen lade jag mig på mattan bredvid vår fluffiga katt. Han ställde sig upp, gick runt mig och lade sitt mjuka huvud lätt på min arm. En energi i resonans just där och då, en katt och en människa finstämda på en klarare frekvens.

Lightworker möter lightworker 💛