En resa tillbaka i tiden – till mitt kära Lemuria

Jag vill ta er tillbaka till urminnes tider. Tider som jag har mints sedan jag var liten. Till ett land, en världsdel, som både befann sig på det fysiska, jordliga planet och samtidigt i en högre, klar och ren frekvens.

Lemuria.

En plats av omätbar skönhet, där ljuset inte bara lyste utifrån utan också inifrån människor, djur, blommor, träd, havet.

Ja, allt.

Att leva på Lemuria var att befinna sig i en total bliss, inifrån och ut. Konstant.

Det fanns inget som hette kontraster och inget som hette att vara uttråkad. Lemuria var inte en statisk plats. Det var en plats som flödade av Källans mjuka, ljusa och själavärmande energi.

En plats där människor levde rena inifrån. Inga dolda agendor. Inga dolda rum. Bara ren klarhet.

I Lemuria tog själen upp hela platsen. Sinnet var underordnat själen.

Vi kallade det vi var för godhet på Lemuria.

Men godhet hade en annan innebörd då än vad det verkar ha nu. Godhet innebar då full suveränitet. Fullt ansvar för de vi var och vad vi tog oss ann. Att leva ett naturligt från våra hjärtan, inga dolda rum, bara kristallklar klarhet.

Godhet var att vara en helt trygg människa för sig själv och andra. För naturen. För djuren. För allt levande.

I Lemuria levde vi medvetna om flera olika plan i oss själva, inte bara ett i taget. Vi levde i ett multidimensionellt medvetande. Vi vibrerade i en väldigt hög frekvens.

På Lemuria fanns inga fula människor. Det fanns inget som var fult. Precis allt var heligt vackert skimrande glittrande och lysande i de allra vackraste av färger.

Jag skulle nog vilja argumentera för att det inte heller finns fula människor nu på Jorden. Det finns däremot människor som tror att de är fula och som på olika sätt börjar förkroppsliga den inbitna tron.

I Lemuria visste vi att äkta skönhet är när själen får ta plats i kroppen och det inre ljuset strålar ut genom varje cell och varje por.

Vi var inte intresserade av vetenskap. Vi levde fullt medvetna i nuet.

Vårt intresse låg i att vara fullt närvarande i nuet och att ömt vårda vår rena inre värld och vår omgivande miljö kristallklara renhet, klarhet och otroliga skönhet.

Vi hade inget ord för skam, skuld eller rädsla. För de tjänade inget syfte i vår värld och vår verklighet. Skam, skuld och rädsla är lågfrekventa energi-utryck kopplade till primitiva levnadsförhållanden. Lemuria var ren kärlek, luften var ren livskraft.

Lemuria var inte Eden. Om ni undrar.

Vi hade inget och ingen att vara rädda för. För vi var rena inifrån och ut. Vi levde på en högre frekvens av ett ett medvetande som idag endast framstår som ett potential för mänskligheten. Men ett potential är fortfarande något som går att uppnå.

Vad vi hade då var ett av de mest magiska vackra rikena som någonsin existerat på Jorden sen Mu. Vi hade ett Lemuria att ta hand om, att älska och att hålla i en ren och hög frekvens.

Ett Lemuria älska. Djupt inifrån våra hjärtan.

Jag minns luften.

Jag minns allt.

Frida SOLA’RAH